Sitter på tåget, repeat-lyssnar på låtar jag lyssnade på när jag var i tidiga tonåren. Då jag trodde respekt var något man fick genom att hänga med pojkar med noll hjärnkapacitet, dom som räknade nians tabell med hjälp utav fingrarna. Då jag förlorade min tonårskärlek och trodde det skulle vara den ultimata sorgen, om det ändå vore så.

Sitter på tåget och inser att jag nu är vuxen och detta pga egna val. Flyttar ifrån familj och vänner, badar i mina egna elegier för att känna att jag lever. Jag behöver inget blödande bevis. Lyssnar på den tragiska musiken och fortfarande repeat, undrar hur man tänker när man textat "Stora, äckliga röda hål i armen. Kan inte bajsa, har fel på tarmen" och med det försöka nå ut med ett budskap? Vad fick oss att lyssna på detta, nöja oss, då vi vandra stenkorridorer 8-14.

Vad hände den sommaren? Vad fick mig att bryta med niotabellerna, tvätta av sminket och öppna läxböckerna? Stod på trappen upp, hade klassen bakom mig då jag stack hål på ballongen och lovade alla att alltid ha klassens bästa i intresse. En ceremoni första skoldagen 2005 som formade denna dam. Ultimata stjärneleven som fick lärarens nycklar till hemligstämplade dokument. Och dagen då jag stod där i handsydd klänning av siden, olyckligt kär med femtiotals elever framför mig och jag fick sätta flaggan i topp, då förstod jag låtar vi lyssnade till i stenkorridoren. Det handlade om förändringar.

Det gör det än idag. Från mosade och vandaliserade blåbärspajer på Coop till att själv bli en anställd "Coopare". Från att lyssna på svensk sympati-pop och faktiskt själv ha drömmar om att få bli publicerad. Som sagt, jag behöver inget visuellt för att förstå att jag lever.