Sju år. Känner fortfarande det kalla golvet under mig, smärtan i bröstet, smärtan som trigga igång flera års misär.

Du var där, du och alla dina saker som jag haft. Jag sopade rent, du skulle bort. Ingenting av dig skulle vara kvar - sju år senare så fyller du fortsatt mina drömmar.

Trodde jag skulle klara mig utan skador. Likt de personer som mirakulöst ställer sig upp efter en frontalkrock. Sju år. Gör fortfarande så in i helvete ont att behöva se dig i mina drömmar.

Tittar passivt på likt någon sorts avskavd version av den jag vill vara. Lyckan smälter mellan mina fingrar likt glassen en sommardag: omöjlig att behålla, gjord för att förtäras.