Själanöden som sker när människan uppdaterat ett profilfoto på en sida framtagen för att sprida information om sig själv. Känner dom en känsla av att vara till freds? Har dom nu gjort tillräckligt?

Skickar in min uppsägningsansökan, kommer ändå aldrig förstå. Makten att försumma, förenkla en människa, förminska. Allt för att få tillhöra en socialistisk våg och köpa deras ideologier - blir en hora i jämförelse. 

Ständigt nedslagen av en svagare person. Tror jag låter dig hålla på, helt ärligt. Låter dig spela ut din roll - QUEEN, förmyndare av den nedslagna toleransvågen. Ganska patetiskt att du tycks dig tro ha skyldighet till att tillrättavisa världen.

Jag är så otroligt trött på kvinnor som går ut för att "bevisa att det finns starka coola tjejer", för helt ärligt vem säger att det inte finns (förutom ni själva alltså)?

Det kände ungefär som om jag vore 8 år och hade gått vilse. I flera timmar hade jag förtvivlat letat efter någon igenkännbar person endast för att upptäcka att de suttit våningen ovanför mig, nedslagen i fotöljen, helt ovetandes om att jag varit försvunnen.

En osynlig gestalt träder fram, inte undra på att dom alltid förnekar henne, utesluter henne, missgynnar just henne - dom känner ju inte ens av henne.

Nu så gör du det igen, ger förmycket och anonymitet blir nu omöjlig. Deras samtycke kommer för evigt vara min drog.

Så frågar dom om maktstånden lever vidare samtidigt som dom köpslår med karisma och idioti i ett samhälle som värderar höga röster före kapacitet och meritokrati.

Jag tänker ofta på hur det skulle kännas att träffa dig igen, det har gått lång tid sen du högg ihjäl mig. Sen du slet mig i stycken. Det har gått lång tid sen jag lät mig påverkas. 

Att försöka leva upp till förväntningar har alltid varit ett farligt spel. Själv kommer jag på mig själv slå upp synonymer och stammar oförvållat under de 10 sekunder jag har på mig att imponera.

Du vet att avståndet har räddat dig förut, beblanda dig inte i uppsatta mål för hur du bör vara. Håll avstånd och spegla dig i reflektionens avund, på håll. Klassamhället lever vidare.

Du vet när världen exploderar och kvar är bara vi, då ska vi båda erkänna vårt samtida omtycke om varandra - missuppfattad från första stund. Du är jag, i en annan kropp. Det du känner har jag redan känt, om du bara visste.

Hon förstörde mig på ett sätt som ingen tidigare lyckats göra, grundligt tagen av den vapenförda kapacitet hon hade. 

Man kan ju även fundera på om feminism och jämställdhet är ett samhälls- eller föräldrarskapsproblem?