Du vet att avståndet har räddat dig förut, beblanda dig inte i uppsatta mål för hur du bör vara. Håll avstånd och spegla dig i reflektionens avund, på håll. Klassamhället lever vidare.

Du vet när världen exploderar och kvar är bara vi, då ska vi båda erkänna vårt samtida omtycke om varandra - missuppfattad från första stund. Du är jag, i en annan kropp. Det du känner har jag redan känt, om du bara visste.

Hon förstörde mig på ett sätt som ingen tidigare lyckats göra, grundligt tagen av den vapenförda kapacitet hon hade. 

Man kan ju även fundera på om feminism och jämställdhet är ett samhälls- eller föräldrarskapsproblem?