I ett land utav krig så är du min fred.

Håll vännerna nära, annars blir livet tomt. Det är enkelt att vika sig, att stå upp gör ont.

Du är slutet på varje regnbåge. Du är yin till min yang. Du är refrängen. 

En recension som sätter allt i brand. Flammorna sprider sig och ödelägger allt som jag byggt upp; tar grunden till allt. Till en början kämpade jag, ville få recensionen att försvinna och klassas som otydlig och icke grundad på mitt beteende. Men när elden tar med allt jag skapat så är det svårt att låtsas som om den var obetydlig.

Ständigt i förändring.

Helt ärligt så satt jag totalt förundrad över tanken på att dom själv kanske lyckats identifiera något vackert i deras sammanhållning som jag själv inte kunnat urskilja ur sammanslutningen. Må de så vara att den enes död blir den andres bröd? Själv så hade jag räknat ner dagarna tills jag fick lägga in mitt avsked.

Snart är det över och jag bränner er med skiten, som allt annat. Andrahandsmaterial, tack för ingenting.

Låt mig få vara ditt krig, du kan vara min fred.

När människor frågar mig om den dagen jag sålde dig så kommer jag inte vara tvehågsen, jag kommer namnge dig som skandlajägaren. Jag kommer granska och bedöma dig likt pesten, vår historias största epidemi.

Man förväntas spatsera fram som ett sätt att hovera sig, skylta med sin feminitet och känslan av solidaritet ska biologiskt rinna likt blod i våra ådror. Men vad jag ser är ännu en möjlighet att göra bort sig - ännu en möjlighet att svekfullt utlämna sin laganda.

Avundsamhet förtär er.

Sju år. Känner fortfarande det kalla golvet under mig, smärtan i bröstet, smärtan som trigga igång flera års misär.

Du var där, du och alla dina saker som jag haft. Jag sopade rent, du skulle bort. Ingenting av dig skulle vara kvar - sju år senare så fyller du fortsatt mina drömmar.

Trodde jag skulle klara mig utan skador. Likt de personer som mirakulöst ställer sig upp efter en frontalkrock. Sju år. Gör fortfarande så in i helvete ont att behöva se dig i mina drömmar.

Tittar passivt på likt någon sorts avskavd version av den jag vill vara. Lyckan smälter mellan mina fingrar likt glassen en sommardag: omöjlig att behålla, gjord för att förtäras.

Ibland ser jag det framför mig. Jag var väl si så där 11-12 år och jag hade lyckats slarvat bort ett clip on-örhänge längst grusvägen. Jag tyckte det var ditt fel, helt ogrundat. Hatar det barn jag var. Jag hatar att jag än idag minns dig gå längst vägkanten, du skrapade lätt med fötterna på grusytan för att du hoppades på att kunna finna något. Jag minns detta för att jag satt passivt och titta på från baksätet i bilen, den stora blå bilen som tagit oss många mil tillsammans, jag hjälpte dig inte utan bara skuldbelade dig.

Jag tackade dig aldrig för någonting, det gör ont i hela mig när jag inser det.

Gjorde en sån där, vad kallas det, tillbakablick? Ja de var det jag gjorde. Tittade på allt det jag trott jag ville ha, tjuvkikat på det liv jag så nära skulle fått. Men jag gillade ingenting med det.

Tänk om feminister la lika mycket tid på att ta plats som dom gör genom att be om den.

"Som en upptagen morfar, så låter du" (Johan Lööf)