Jag lärde känna Sofie Hägg när vi började i samma klass på gymnasiet. Vi blev då slumpmässigt indelad i samma arbetsgrupp och skulle skriva ett arbete tillsammans om en man vid namn Celestin Freinet och våra olikheter visade sig snabbare än någon kan blinka. Jag var egensinnig och dominant, hon noggrann och en rikitg plugghäst! Jag gillade att utföra ett arbete med en gnutta humor och hon är en riktig faktanörd vilket gjorde vårt arbete till en maktkamp - vem ger sig först? Vi lyckades samarbeta och det blev ett bra, för allt blir bra när vi gör det tillsammans.

Första gången vi var ensam tillsammans satt vi på internatet och asgarva som bara hon och jag kan, hade spottfontäner i köket och tv'n i rummet på. Hon har alltid varit vanilj och jag har alltid varit choklad för det finns absolut inte mycket vi har gemensamt. Hon är seg, jag är snabb. Hon är blyg, jag är pratig. Hon litar på fakta, jag går på magkänslan. Hon har lockigt hår, jag har rakt. Hon har fel och jag har alltid rätt! Men trots alla våra olikheter har vi aldrig varit ovänner utan alltid hållt ihop för det finns ingen finare än Sofie Margareta, stora tjocka feta. För enda sen vi fann varandra vid 16 års ålder så har vi varit Mamma Mu och Kråkan. Men nu ska jag fara ifrån henne, dock inte långt bort vilket vi måste komma ihåg men ifrån henne ska jag. Jag trodde jag hade vårat hej då snack under kontroll tills hon först ger mig en teckning på oss som hon målat och senare räcker hon över en present, en färgad klocka som jag ALLTID har velat ha. Det är det jag tycker om med Mamma Mu för hon vet alltid vad jag vill ha för hon lyssnar och observerar, likt ingen annan.

Dig älskar jag Sofie, för du är min bästaste bästatse vän. För man får ha en sån när man snart är 21.