Du har så lätt att stampa sönder när du väl fått in en fot
ja det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot.
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå,
det är snart en vecka sen du ringde så jag börjar nog förstå.
Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två
för du har ett sätt att bara glömma när problemen tränger på.
Ett sätt att gömma mig för stormen när du vill och när du kan, 
ett sätt att glömma mig i regnet som om "lilla jag" försvann?

Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för dig, jag räcker inte fram.
Du har så svårt att vara ensam så du går till "lilla mig"
men en dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej

Jag kan känna mig bekväm i dina ögon när du ler,
men du kan säga nåt så beskt så allt blir kaos och uppochner!
Jag tror inte du förstår allt som du säger om det vackra i misär - 
du har fått sol i dina ögon och har aldrig varit där...
Det vankas höst och du får ofelbart nåt underligt i din blick
och det börjar bli så lätt att genomskåda dina spel och dina trick.
Nu faller mörkret över stan och du går runt och sparkar löv:
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv.

Du älskar bara rött och leker vacker romantik,
det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik!
Men en dag är allting preskriberat och en del av din lyrik
och jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik.
Det går ett hjärtligt litet tag, sen tillhör jag ett slag för sig - 
ett slag till intet dömt, ja snart är allt i tystnad bortglömt.