Tappar andan av att se på mig själv
för vad hände här?
Nya städer, nya stavelser.
Nya besvikelser.

Dialekt som tog skada
och kärlek som svävar bland odöpta barn.
Liknelsen likt allt annat, värdelös.

Perspektivet skadar oss mest.
Jag, i allt detta
kommer ju bara gå sönder.