Kapitel 34

Allt började som ett sätt att samla mina tankar i en värld som var allt annat än behaglig. Jag skulle skriva ner tankarna som kapitel, en livsroman, att dela med mig av. Idag inser jag att du är ett av alla mina kapitel, ett avslutat verk.

Så vad för det dig till? 



Kapitel 33

Passivitet rimmar förmöget på din mirakulösa avbrända känsla för livet och dess utmaningar. Utmaningar ut ditt och ert västerländska perspektiv, världen är större än era påstådda livsutmaningar. Vart hamnar vi då?

"Kränkt" är synonymt med era pretentiösa middagsbjudningar där ni dricker drycker som misstas för ekologiska, för vad kan omöjligt vara viktigare? Vem drar annars stråt till föreningen tvåsamhetens stack om inte den avstannade kolsyran i prosecco?

Men där står ändå du med din västerländska moderna syn på människorätt och liberalism. En ism som pryder världen i ett spegelblankt hav fyllt av högutbildade bortkvoterade män för att ge plats för självkänslan.

Du är så väl bekommen, älskade wiki-debattör.

Kapitel 32

Vi vann kriget som berövade oss på landsmän och ära. Dammet från slagfältet börjar lägga sig och kvar står vi nu - handfallna. Vi har vunnit varandra i ingenmansland, älskat varandra i fiendeland. 

Vi har nog ännu inte förstått våra bedrifter nu när vi står tillsammans som hustru och man mitt i dammet som drev oss samman.

Kapitel 31

Hade väl egentligen aldrig trott på spöken.
Såg det mest som ett sätt att spela på andras känslor för att samverka i något sorts spratt.
Men för mig var det aldrig mer än så
fram tills då gatorna ändrade skepnad 
och allt forna kom ikapp mig.

Kapitel 30

Jag känner att jag levt
(flera liv)

Gator i en och samma stad som en gång förtärt mig
men även de som har lärt mig -
att livet är ett jävla skämt
men ett skämt man ska dela.

Minnesutställningen på sociala medier.
Gestaltar och föreställer mitt liv så abstrakt
och utan djup.
Spar de fina teknikerna och färgerna -
till den som bad om det.

Gatorna i en och samma stad 
vill visa mig vad jag var och vad som valdes bort.
Jag känner att jag levt 
men till någons måttbeställda standard 
som inte är min egen.

Idag känner vi igen varandra utifrån profilbilder
- jag och du, samma men olika.
Så lika.

vem gör vad?

Själanöden som sker när människan uppdaterat ett profilfoto på en sida framtagen för att sprida information om sig själv. Känner dom en känsla av att vara till freds? Har dom nu gjort tillräckligt?


Kapitel 29

Skickar in min uppsägningsansökan, kommer ändå aldrig förstå. Makten att försumma, förenkla en människa, förminska. Allt för att få tillhöra en socialistisk våg och köpa deras ideologier - blir en hora i jämförelse. 


Skiner som det polerade äpplet på auktoritetens skrivbord. Jävla påfund.


Kapitel 28

Ständigt nedslagen av en svagare person. Tror jag låter dig hålla på, helt ärligt. Låter dig spela ut din roll - QUEEN, förmyndare av den nedslagna toleransvågen. Ganska patetiskt att du tycks dig tro ha skyldighet till att tillrättavisa världen.


Kapitel 27

Det kände ungefär som om jag vore 8 år och hade gått vilse. I flera timmar hade jag förtvivlat letat efter någon igenkännbar person endast för att upptäcka att de suttit våningen ovanför mig, nedslagen i fotöljen, helt ovetandes om att jag varit försvunnen.


Kapitel 26

En osynlig gestalt träder fram, inte undra på att dom alltid förnekar henne, utesluter henne, missgynnar just henne - dom känner ju inte ens av henne.


Kapitel 25

Så frågar dom om maktstånden lever vidare samtidigt som dom köpslår med karisma och idioti i ett samhälle som värderar höga röster före kapacitet och meritokrati.


Kapitel 24

Jag tänker ofta på hur det skulle kännas att träffa dig igen, det har gått lång tid sen du högg ihjäl mig. Sen du slet mig i stycken. Det har gått lång tid sen jag lät mig påverkas. 


49kilo mot en kolossal förnedring, jag hade inte en jävla chans att stå emot. Från tvillingsjäl till lucifer, kärlek och vemod.

Fan vad jag hatar dig.


Kapitel 23

Att försöka leva upp till förväntningar har alltid varit ett farligt spel. Själv kommer jag på mig själv slå upp synonymer och stammar oförvållat under de 10 sekunder jag har på mig att imponera.


kapitel 22

Du vet att avståndet har räddat dig förut, beblanda dig inte i uppsatta mål för hur du bör vara. Håll avstånd och spegla dig i reflektionens avund, på håll. Klassamhället lever vidare.


Kapitel 21

Du vet när världen exploderar och kvar är bara vi, då ska vi båda erkänna vårt samtida omtycke om varandra - missuppfattad från första stund. Du är jag, i en annan kropp. Det du känner har jag redan känt, om du bara visste.


Ögonblicksvän.


Kapitel 20

Hon förstörde mig på ett sätt som ingen tidigare lyckats göra, grundligt tagen av den vapenförda kapacitet hon hade. 


Forntidens människa hade beskrivit henne som djävulens påfund, i ren krigspropaganda, för att få se henne sättas i exil. 


Kapitel 19

I ett land utav krig så är du min fred.


Kapitel 18

Du är slutet på varje regnbåge. Du är yin till min yang. Du är refrängen. 


Du är botemedel till livets misär. Du är zonen mellan svart och vitt. Du är livet.

Du är svaret till alla frågor. Du är kung. Du är fosterland.

Du är ringen runt mitt finger. Jag är ringen runt ditt. Vi är för evigt.


kapitel 17

En recension som sätter allt i brand. Flammorna sprider sig och ödelägger allt som jag byggt upp; tar grunden till allt. Till en början kämpade jag, ville få recensionen att försvinna och klassas som otydlig och icke grundad på mitt beteende. Men när elden tar med allt jag skapat så är det svårt att låtsas som om den var obetydlig.


Kapitel 16

Vemod.

Det är vad jag känner när jag ser på er,
sorgsna slaviska stalkare.

Går omvägar kring mitt deltagande
i rum som fylls av er stank.
Patetiska asätare.


Tidigare inlägg
RSS 2.0