katastrof
De bildar en armé.
Polemiskt lagda damer och herrar,
spatserar gator fram
dränkt av ett fientligt sinnelag.
På avstånd kan vi avsky.
Fasa de grupperingar som avindividualiserar.
1, 2, 1, 2, HALT!
Utan ledare faller auktoriteten
och en armé faller över stupet.
Bristande förmåga att ta ställning -
över sitt egna handlande.
Dör hellre
än att ta sitt ansvar.
Armbågsrum tyder på förmåga.
Låt det bli ännu en oäkting
En gång i tiden så älskade jag dig.
Som fru och fru
hand i hand.
Idag får du innehållet av min magsäck
gå genom munnen.
Ganska likt som Då egentligen.
Idag så sneglar jag på gamla bilder.
Vill minnas dom utan nyans, i svart
och vitt.
Uråldriga minnen -
Fan ta dig och sättet du svek mig på.
31/12 2015
Ibland börjar det med en sång.
Något så simpelt som textrader
som får oss att föra tankarna till allt -
som är vackert.
Vacker som Du.
Sången växer sig till höjden av perfektion,
ingenting kan grusa skrivna rader
som för evigt kommer vara våra.
Nu, då och hädanefter.
Hädanefter -
så som vi alltid utläst det.
adjö
Man förvandlar ofta ett ögonblick
till något önskvärt.
Förskönar dess output för att generera -
harmoni,
sinnessjuka spekulationer.
Och allt detta för att triumfera
i en tävling för ensamma av sitt slag.
ett äkta havsdjur
Vågen dränker en svag.
Den betvingar till kallsupsparader
och forcerar, likt en infanterist
på havsbotten.
Ett tränat öga känner igen sig.
Gamla löften bildar rim
och andningen blir konstlad.
Tanken skyndas långsamt
för ingen vill känna till den.
När blev du den?
Den för mig.
Inception
Man har en idé
om var man bör hamna.
Drömmar skottar upp stigar
och impregnerar mot nya idéer.
I mitten står jag.
Dränkt.
Gamla förälskelser
i en ändlös spiral,
delger dig underrättelse om din framtid
och din uppgift är slående -
att stå rakt upp i kaoset!
112
Normer
formger reformer
och det kommer normer
i alla former.
Slå tillbaka.
2015
Lagt ner en förmögenhet
i att få klassas singulär.
Investerat i ett särpräglat Jag
för att vinna medaljer
i en tävling för egenarter.
En helt ny karriär.
Ty den som bära falsk vittnesbörd!
Byter ut en gammal
rostig
grön militärcykel.
Till en verklighet fylld utav tandems.
Det påstås att du ej kan inte dupera
ett tränat öga,
för Trollhättan är fylld utav dem -
mitt egna fästfolk.
Jämlikhet
Försöker känna efter
och finna glödande kol att författa,
men ingenting.
Tragedi -
som är världens synonym.
Vi fostras efter en värdegrund.
Så länge vi värderar
så är vi i harmoni,
gentemot demokrati och jämlikhet.
Men jag textar blint.
Omringad av pansar, ådror
och ett hjärta skyddat av kevlar.
Ser dem ligga på gator
likt den värdegrund vi fostrar.
Hola, Queen
Man går in i karaktär
sekunden man passerar snurrdörren,
man briljerar
på tusentals olika språk.
Alla samma.
Alla lika, lika i liknande situation.
Stress.
Det är vad driver oss,
driver oss i grammatikens lagar
och uppslagsverk.
Bläddrar fingrar blodig,
- blodvätska, blodmassa, livskraft,
blodplasma, samma blod.
Blod är tjockare än vatten
men konkurrens driver en motvillig.
December
Jag vill ha vita tidiga morgnar.
Bitande kyla,
vita frostslingor
och röda kinder.
Ett inflammerat barnasinne.
Ernst's julförberedelser,
jag vill nicka instämmande.
Spränga i berg
Den dagen.
Slutet på "oss"
och början för oss.
Sa inte mycket
men lät tystnaden tyda känslan.
Besviken,
men oerhört lättad
över att veta
att jag är odödlig.
Som en jävla demonstrant.
Jag bryr mig inte.
Jag brydde mig, enormt.
Fick mig att gå i gamla fotspår
och älta.
Älta dig & mig -
som förevigt varit dödsdömd.
Aldrig älskvärd, aldrig vackra.
Men den dagen
fick tystnaden tala.
Strl. 40
Man kan inte förklara den känslan,
men man kan känna den.
Ungefär som halsbränna en "dagen efter"
eller likt skavsår i nya lackerade skor.
Aldrig mer, så jävla onödigt!
Man borde lära av sina misstag.
Men likt förbannat är hälarna täckt
utav ärrade minnen,
skavsåraplåster finnes överst på hyllan.
I badrumsskåpet.
Bakom den fläckiga spegeln.
Typ så känns det nog,
som halsbrännan som påminner dig om dåliga val.
Jävlig och envist hänger den kvar.
ingen kan älska en nekrofil
På millisekunden drunknade du,
från att simma på ytan till att dö i det dunkla.
Äntligen -
äntligen tog du ditt liv.
Från att leva på mina reserver,
tömma mina lungor
och sakta men säkert förtära -
så dog du likt en ensam sorglig varelse.
Inte en dag för tidigt.
På en millisekund såg jag vårat liv passera,
likt en idiot som undgår fartkameran.
En krock på E4'an blev resultatet
av något som förtärt mina drömmar.
Men nu är du död, självmord säger dom.
Johan Lööf
Vill stirra mig blind, in i din själ.
Knäppa med fingrarna och svart blir vitt,
mellan blir lagom då "inget" är betydelselöst.
För du är han
som har hela mn värld i sin hand.
Korall-liknande penseldrag i hela världen.
Brukade fundera ofta,
över valen och ödets ironi.
Var rädd för att jag skulle vakna
och en dag känna ånger.
Men jag såg dig i ögonen när attraktionen försvann.
Vet att mina stigar från vägar blivit omtalad,
flera gånger bland er.
Men stigar skapar vägar
som leder till skatten.
Jag är en självuppfostrad infanterist,
självupptagen i de flesta lägen.
Får ofta skavsår när jag stigarna vandrar
och jag vet att ni önskar att det hindra mig
men jag kryper knäna blodig, hellre,
än att leva upp till er perfektion.
Jag känner ingen ånger.
Han är här, äntligen.
I WILL HOLD ON
Man vill förändra världen.
Måla förhandenvarande färger över minnen
men likt minnen blir färgen under uppenbar.
Som att låtsas som om du inte var anledningen till vätslebristen 2013.
Värken i leder.
Avmagring.
Identitetskris likt schizofreni.
Du var allt.
-
Man slutar gå på tå,
spännande spänning hela vägen upp i nacken -
vaknar sällan med stela muskler.
Plötsligt har man allt.
Håller i för att inte tappa något,
det där som alla talat om.
Ett partnerskap.
Armar utsträckt, påsar i vardera hand fyllda.
Jag kan skratta mig lycklig.
allt, blev inget
Jag minns den dagen,
det var mörka kvällar i februari.
Jag sprang hem den kvällen
endast i brinnande fart för att möta förnedringen.
För gråtandes lämnade du mig i bunkern,
mörka februari 2013.
Idag förstår jag inte, kan inte se gestalten av mig själv.
Hur kunde jag krypa mina knän så blodig
för den ständiga besvikelsen?
<3
Paralyserad utav sommarregn,
högre än den piedestal jag krossat
och vardagen har aldrig varit så lockande.
Tack vare kärleken.
Textat i synnerhet för eran skull
för att släcka törsten utav era vetgiriga sinnen.
För det jag har går längre inte att dikta.
Tack vare kärleken.
Knäckte piedestalen av vad allt varit,
vad jag trott -
men du har levt livet och du låter mig leva det.
