Varenda bokstav i alfabetet, för dig.

Jag vill bli stor.
Bada i hav och gifta mig i Italien.
Besöka rom
och dra handen längst Colosseums fasad.

Ha ett hem.
Is i frysen och dra fingrar i håret.

Väven är avslutad.
Finns inget kvar av lögner att spinna.
Inget material kvar.

Skådar min matta av misärer,
egengjorda och hemmakär.
Nu ur tidsperspektiv gillar jag inget av mina färgval.
Vem trodde att lila och gult kunde passera osett?

Du.

Jag vill riva sönder dig
sedan äta dig i stora tuggor utan att tugga.
Smaka allt det sura
och det beska som aldrig övergår till sötma.
Sedan hänga dig upp och ner
och se dig sakta förblöda och tappa liv.

Ibland slutar jag inte blöda.
Lindar in det
och trycker med allt jag har.
Men om jag ska blöda för någon
så blir det för dig.

Ibland önskar jag att jag kunde tömma dig
på blod
så som du tömmer mig.
Få dig att visa dig mänsklig
och mindre likt en perfektion.
För piedestalen är hög, höjdskräck-hög.

Och du fortsätter säga de felaktiga svaren.

Våren kom, som alltid i maj.
Så gjorde även mitt samvete.
Förbannat.

Hållit mig borta från dårar och ord,
inget ska påminna mig om detta skavsår
som skaver som nyinköpta skor.
Men det är inte jag, utan det är hon-
hon som går i mina skor.
Men det är fan jag som får blöda!

Håller fasaden.
Du ska aldrig få se hur du påverkar mig.
Hur displayen lyser upp, hur jag.
Du ska aldrig få en lina vit som så i mina drömmar.
Aldrig ska dina blomster blomma.
Detta ska jag vinna

- jag och min vita ektorp divan.

Idag insåg jag sanningen:

Medans mina favorittexter handlar om dig
så fantiserar du om något annat.
Undertiden jag tänker på möjligheter
så tar du byråkratiska ändringar och byter adress
- inte till möjligheterna, utan till landet ingenstans.

Idag insåg jag att du inte ser mig.
Du går rakt förbi mig med "något annat"
och håller spelet i schack - iskallt.
Men jag avskyr dig inte lika högt som jag avgudar dig,
avgudar din rättighet till att adressändring.

Allt var så ytligt.
Alla sår, alla känslor -
utan hud och stabilitet var jag blottad.
För syns skull
en pajas värd att tala om.

I ett skede i livet där texter handlade om mig,
alla hinder var omöjliga
och där människor inte var värt att lita på -
där ville jag bo. "FRYSA LEVA ALDRIG DÖ"

För avsaknad gällande hud gör mig inte osynlig
varken död eller levande.
Bara jävligt eländig!

Du får mig att vilja briljera
och måla havet i rikliga färger
för att undvika ett slut på regnbågen.
Ett slut på oss.

Du får mig att andas,
le och skratta då det uppfattas opassande.
För att vara så förälskad som vi är
rekommenderar ingen märkvärdig människa.

Du & jag, 2013.
Året då jag föddes.

Till en början hade jag viljan att briljera,
dö för dig, känslan av ett högre väsen.
Nu blir jag försummad,
och spirituella delar skalas av som bananskal.

Även fruktsocker gör dig fet.

Som en diabetiker som smakar på socker.
Som att låta en blind få se på dagsljus.

Så känns det att födas på nytt
för ännu har jag inte vridit mig i graven.
Och detta var vad du gav mig,
- socker i mitt kaffe en vårlig morgon.

Det ska jag aldrig lägga åt sidan.
För det är nog så här det känns att få vara sin egna.

Folk brukar prata om elände.
Elände i alla dess former,
synonymer är alltid detsamma -
eländigt rimmar alltid på sig själv.

Frågan är nu
"vilken synonym väljer jag"?

Tappade andan då du stämplade ut,
räknar dagar tills du är hemma igen.
Hemma och imponerar.
För jag utan dig är endast eländig.

Katastrof 2013
- en annan mans turnummer.
Dag 10, tio dagars elände.
Tre dagar tills du får den printade delen av dig i färgscen.

En människa talar om elände, karaktärsnål.
Låna en av mina demoner.
En som förstår mig, en som förråder mig
och en som aldrig förlåter mig.

Fast att jag ringde samtalet.
Kan inte låta bli att bli misshandlad av tanken
- slagen av min handikappade intelligens,
för vem blir han för mig i framtida år?

Den som vann mig.
Den som fick mig sjukare än Herren på täppan.
Den som fick mig vingklippd.
Han som jag älskar.

Så vem är du, herren på min täpp.
Och om det var ödet som handlade?