Bästa sättet att avsluta detta år -
snöra nyköpta converse

Du vet ingenting om mig
och jag vet ingenting om dig.

Det är då jag önskar att jag kunde hålla käften.

Sitter på tåget, repeat-lyssnar på låtar jag lyssnade på när jag var i tidiga tonåren. Då jag trodde respekt var något man fick genom att hänga med pojkar med noll hjärnkapacitet, dom som räknade nians tabell med hjälp utav fingrarna. Då jag förlorade min tonårskärlek och trodde det skulle vara den ultimata sorgen, om det ändå vore så.

Sitter på tåget och inser att jag nu är vuxen och detta pga egna val. Flyttar ifrån familj och vänner, badar i mina egna elegier för att känna att jag lever. Jag behöver inget blödande bevis. Lyssnar på den tragiska musiken och fortfarande repeat, undrar hur man tänker när man textat "Stora, äckliga röda hål i armen. Kan inte bajsa, har fel på tarmen" och med det försöka nå ut med ett budskap? Vad fick oss att lyssna på detta, nöja oss, då vi vandra stenkorridorer 8-14.

Vad hände den sommaren? Vad fick mig att bryta med niotabellerna, tvätta av sminket och öppna läxböckerna? Stod på trappen upp, hade klassen bakom mig då jag stack hål på ballongen och lovade alla att alltid ha klassens bästa i intresse. En ceremoni första skoldagen 2005 som formade denna dam. Ultimata stjärneleven som fick lärarens nycklar till hemligstämplade dokument. Och dagen då jag stod där i handsydd klänning av siden, olyckligt kär med femtiotals elever framför mig och jag fick sätta flaggan i topp, då förstod jag låtar vi lyssnade till i stenkorridoren. Det handlade om förändringar.

Det gör det än idag. Från mosade och vandaliserade blåbärspajer på Coop till att själv bli en anställd "Coopare". Från att lyssna på svensk sympati-pop och faktiskt själv ha drömmar om att få bli publicerad. Som sagt, jag behöver inget visuellt för att förstå att jag lever.

Äntligen. Äntligen ska jag få sitta där och dricka mitt kaffe.

Det är svårt att anstränga sig
nu när det är en sån ansträngd situation.
Inget faller sig naturligt
och det är något jag hatar hos dig.

Jag hatar din tysta stämma när jag är lyrisk,
din passiva inställning till mina framsteg.
Mörkret du drar över mig.
Det vore omöjligt att göra något annat.

Alla känsloladdade toner finns för dig,
alla översvämningar orsakade av tårar.
Jordbävningar reder ut hur min godhet
krockat med din egoism.

Och om jag hade lite kärlek över
så går den inte till dig.

Äntligen hemma. Legymsalladen är gjord, Sanna målar julmotiv på whiteboarden och styvmor samt Linn klär granen. Förskönat gör jag detta samtidigt som jag tänker påpeka julmusiken som spelas.

Träffat mina tre allra bästa vänner, besökt samma gamla bycafé och handlat läsk på mataffären. Slagit in julklappar, klappat min gamla fina katt samt sovit i mitt gamla flickrum.

Jag älskar julen.

Lyssnar på Amy Macdonald, sitter på bussen till Skövde för att kunna byta tåg mot Stockholm, Ljusdal. Jag är 16 år och jag kommer hem.

Tappar andan av att se på mig själv
för vad hände här?
Nya städer, nya stavelser.
Nya besvikelser.

Dialekt som tog skada
och kärlek som svävar bland odöpta barn.
Liknelsen likt allt annat, värdelös.

Perspektivet skadar oss mest.
Jag, i allt detta
kommer ju bara gå sönder.

"Vad tycker du?"
Hur sätter man tummen på det
då man kunde ha fötts till stadens kvartershora,
så som jag säljer mig till människor.

Förstår du inte?
Du är lika blank som nygråtna ögon.
Lika tom som mitt ordförråd.

Så vad tycker jag om staden
som fått mig som pånyttfödd till hora?

Går balansgång
kan inte skilja dem åt.
Tänker före jag talar,
- det har jag fått lära mig.

Men.
Det spelar ingen roll om jag faller av bommen,
för den som sett
- har även levt.

+
Jul
Mumford & sons
Julmust

-
Vinterkyla

...så känns hem väldigt långt bort.