Ibland ser jag det framför mig. Jag var väl si så där 11-12 år och jag hade lyckats slarvat bort ett clip on-örhänge längst grusvägen. Jag tyckte det var ditt fel, helt ogrundat. Hatar det barn jag var. Jag hatar att jag än idag minns dig gå längst vägkanten, du skrapade lätt med fötterna på grusytan för att du hoppades på att kunna finna något. Jag minns detta för att jag satt passivt och titta på från baksätet i bilen, den stora blå bilen som tagit oss många mil tillsammans, jag hjälpte dig inte utan bara skuldbelade dig.

Jag tackade dig aldrig för någonting, det gör ont i hela mig när jag inser det.

Gjorde en sån där, vad kallas det, tillbakablick? Ja de var det jag gjorde. Tittade på allt det jag trott jag ville ha, tjuvkikat på det liv jag så nära skulle fått. Men jag gillade ingenting med det.

Tänk om feminister la lika mycket tid på att ta plats som dom gör genom att be om den.

"Som en upptagen morfar, så låter du" (Johan Lööf)