Du faller handlöst framför mig på din väg mot okända land
och när din sjukdom tagit dig ska jag ge någon gata ditt namn.
tar fram vår kamera, tar ännu en bild där du bara ler och ligger still.

Det verkar så enkelt vännen ändå är det så obegripligt svårt!
ja det verkar så enkelt vännen men ingenting i denna världen var
väl någonsin lätt att förstå?

Jag tog en roll när du blev sjuk, en roll som krävde hårdare hud,
min kraftreserv den tar snart slut som min tro på en ingripande gud.
i ditt stora hjärta börjar slagen bli små och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går.








Fem steg bakåt två steg fram, på lite håll liknar det dans och i drömmen
håller du i min hand.

Det verkar så enkelt vännen ändå är det så obegripligt svårt!
i en värld byggd av män för männen - där ingenting har något värde
utom minnet av allt som var vårt.