Man brukar alltid höra om dom där sjuka familjerna, knäppa föräldrarna och otroliga miserabla förhållanden. När jag hör en ny skräckhistoria brukar jag tänka på hur bra jag har det egentligen, visst har min familj styva kanter också men vem har inte det? Nu när jag har jobbat så nära en familj så har jag saknat min egna nästan varje dag och verkligen lärt mig uppskatta min mamma och pappa, tror även dom uppskattar mig på ett nytt vis då dom inte får träffa mig lika ofta (höhö) Man brukar ju säga att man inte ser saker som står för nära och det är väl lite så jag har känt när det kommer till min familj, har nästan tagit för givet att dom alltid ska vara där. Men ibland när jag ser på barnen här så tänker jag på hur det var att vara så liten, mamma som vid ett tillfälle hällde grön karamellfärg i pannkakssmeten, jag blev så sur så jag slog av henne glasögonen. Eller pappa som alltid var en "du kan själv"-pappa och fy satan vad jag är tacksam över det idag, för jag kan själv.

Jag är tacksam över att jag alltid fått städa mitt rum själv
Jag är tacksam över att jag i tidig ålder fick börja ansvara för mig egen ekonomi
Jag är tacksam över att jag vid vissa tillfällen belv tvungen att laga mat själv
Jag är tacksam över att jag ofta fick tvätta mina kläder
Jag är tacksam över att jag och alla andra barn blev tvungen att hjälpa till hemma.

Allt detta är pga min mamma och pappa, tack vare er kan jag tänka som en självständig människa och veta att jag kan flytta 65 mil ner i landet helt själv, jag kan ta självständiga beslut och resa vart jag vill. Tack vare er är jag väluppfostrad och vet att ingenting är gratis i livet. Jag vet hur man måste ge för att få och jag vet även vikten av att stå fast vid ett beslut. Jag skulle aldrig byta ur er för någon annan då jag ser så mycet utav er båda i mig så puss på er, fina mamma och pappa.