Perspektiv är nyttigt, nyttigare än all träning och hälsokost i världen. Sen dag ett var jag öppen och positiv till Trollhättan som stad och som en ny hållplats i mitt liv, jag träffade snabbt bra människor och lärde känna staden som en invånare och inte som en turist. 2 veckor in fick jag panik och ville hem, där jag hade ett heltidsjobb som väntade på mig och boende till skillnad från mitt hyrda rum och extrajobb. Detta var väl egentligen inga känslor jag delade med mig utav men hade det inte varit för världens bästa Robin hade jag nog hissat vitflaggan och flyttat hem till Hälsingland. Tiden gick och jag träffade bara fler och fler människor, människor som på papper verkade för go för att vara sann. Till en början så var det Johanna, Lisa och Josefin som vann min förkärlek och dom såg till så att jag kände mig välkommen och uppskattad, tack som bara den säger jag nu. Sen kom Olivia som en frisk fläkt och bara rörde om i mitt toviga hår och henne har jag verkligen uppskattat då jag aldrig träffat en sån energisk och galen människa i mitt liv, 1947 bollar i luften och såg till att supa mig under bordet på jobbet med makalösa drinkar "Smaka på denna, den smakar som en kokosnöt" (förfinat ordval och fritt från svammel) Sen har det tillkommit underbara arbetskollegor under tidens gång, jag gillar dom också såklart för dom gör mitt jobb till en uppskattad undehållningsparad.

Veckor passerar och en tjej tjatar på mig om och om igen, kväll efter kväll på jobbet. Säger saker som: gå ni för jag stannar här och lyssnar på tjejen med dialekten. Ursöt tjej men vem fan är hon egentligen? Efter mycket om och men får jag ett namn på henne under halloweenfirandet på jobbet, Isabella Stelling. Min nya kaffepimplande trollhättavän.
Det finns så många anledningar varför jag sitter hemma nu i Ljusdal och tänker tillbaka på Trollhättan, alla mina nya vänner som skriver till mig och ber mig komma hem igen, min fina pojkvän som tillsammans med mig räknar ner timmar tills jag är hemma igen. Men det är perspektivet som gör det. Jag känner nu hur verkliga alla karaktärer är där nere, hur alla är mina vänner och trots att jag hamnat på kartan och går under namnet "den nya tjejen" så vet jag att jag faktiskt hör hemma där nu. Och en dag då det kommer ännu en ny tjej kanske jag får gå runt som Micaela och inte som en karaktär som skuggas, namnet fastnar bara på papper.

Men varför skriver jag allt detta? Ingen kommer att orka läsa allt det ändå, kanske min tappra storesyster av ren sympati? Säger bara det att det var på tiden att skriva ner allt som får mig att hoppa på mjuka moln. Anledningen till varför jag lyckas ha förälskat mig i en stad, i en man och i nyfunna människor på ynka 2 månader.