65 mil är ingenting, saken är den att jag inte vet hur länge det dröjer tills jag får se er igen, det är det som känns. Det är det som gjorde så att Sofie Thorsell fick mig att gråta som ett barn, samma anledning var det när jag sprang ut ur Sannas bil för att slippa säga hej då och samma sak kommer det bli om 30 minuter då jag ska åter igen säga hej då till mig gudagåva till far. Men innan det så ska jag dricka upp all läsk här hemma.

Vad har jag hunnit med idag? Jo frisörhäng i vanlig ordning, införskaffat mig en ny läsning, rövat med mig bästaste Simon till vallsta för att träffa fina familjen, träffat Sofie Hägg med sitt fina släp samt en annan fin människa som kanske är min jämlike när vi talar om förståelsen för aspartam. Ännu finns det ett så kallat hopp för människan.